"Im ending our era now"

 

Det har ar det sista jag skriver om mitt Ex. Han har tagit for mkt av min energi nu och han har fatt mig att sjunka ner i en djup avgrund av morka tankar for manga ganger. Nu ar det over foralltid och lite till. Aven om mitt hjarta ar svullet och gor ont. Aven om allt jag vill nu ar att hora hans rost och halla hans hand. Fan att det fortfarande ska gora ont i mig.

 

Plotsligt kandes det som att vi bada hade vuxit upp nar vi sags och kyssarna kandes mjukare an pa lange. Trevande holl vi hand i nagra veckor. For att kanna hur det kanns. Det kandes underbart att vara nara igen. Vi lekte med tankar om framtiden. Och for forsta gangen pa flera ar funderade jag pa att kanske flytta hem till Sthlm. For honom. Under dessa veckor var vart forflutna som bortbalst och jag mindes inte alls det harda och kalla vi tidigare sagt och gjort. Eller sa ville jag inte minnas och hoppades att vi kanske vuxit upp nu. All grat, allt skrik och alla ganger jag lovat mig sjalv att aldrig aldrig mer vrida tillbaks klockan var som borblasta.

 

Men sa var jag dar igen. I hans andetag och I hans varme. Tills vi plotsligt bada blev for bekvama och sa lite for mkt, lite for tidigt. Helt arligt sa har jag ingen aning vad vi brakade om eller ens vad vi sa. Men jag gick i tusen bitar. Jag vet att han hogg och anklagade och jag minns att jag har hysterisk av grat och skrik. Det var badas fel eller ingens. Inte hans och inte mitt. Lika mkt som vi har samma starka karlek till varandra sa har vi fortfarande précis samma problem. Vi nar inte varandra nar vi behover det som mest. Tyvarr sa verkar varken han eller jag ha mognat eller vaxt upp under de senaste aren.

 

Darfor ar det over nu. Jag vill aldrig mer hora honom hoja rosten och jag vill aldrig mer grata pga hans harda ord.
Och jag vill aldrig aldrig mer sara honom med mina kanslostormar. Det maste vara slut nu. Vi maste bada ga vidare.

 

Men allt jag vill ar att ringa dig nu och saga att det var ett misstag. Att du ar allt. Att jag fortfarande vill andas din luft och leva pa var fina fina karlek.

Men jag vet att jag inte kan leva i dina andetag, min alskling. Jag tappar mig sjalv och dor. Jag kommer att kyssa dig i mina drommar tills mitt hjarta slutat gora ont. Efter det vill jag bara minnas det fina och mjuka vi hade.

 

LOVE,

Me


Kommentarer
Postat av: Anonym

oh, Me... jag ryser. Jag önskar dig verkligen det du vill ha! Och tack för denna underbara, underbara blogg!

2008-12-11 @ 19:14:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0