Sen
For precis tre veckor sedan idag traffade jag mannen I mitt liv. Den aldre mannen som jag inte kan sluta alska, men som formodligen aldrig kommer att bli min. Historien som aldrig tar slut. Vi sags I varmen av den franska rivieran och alskade I vattnet under en stjarnklar himmel. Jag har aldrig alskat sa. Om jag tanker efter sa kanns det som att jag nog aldrig tidigare har alskat alls .
Vi sa sa mkt i hettan av varandras kroppar. Ord jag kommer att bara med mig foralltid, som nagot av det finaste som finns. Blundar jag latt ar jag dar igen, I hans arman och med mina ben lindade runt hans kropp. Sa nara man bara kan komma. Vi var fjader latta I vattnet och sa vackra I stundens lycka. Varfor kan man inte stanna tiden och leva i ett anda ogonblick? Det ar allt jag vill. Jag vill bo I hans famn och glomma resten av varlden och allt som ar emot oss.
Stunden kom och gick som den alltid verkar gora for oss. Vi lovade och dromde.
Men som alltid krossades mitt hjarta nar vi tog farval. Allt annat forsvann och mitt hjarta lag I tusen bitar over hela mitt liv igen. Den anda trosten var att minnena var sa farska att jag kunde ta pa dem. Pa hans ord, pa hans lappar och pa karleken.
I tre veckor har jag levt den natten igen och igen. Han kanns fortfarande sa otroligt nara mig.
Och kanske ar han narmare mig an tidigare. Kanske finns en smula av honom I mig och inom mig nu.
Sa tanker jag nu. Nu nar jag ar sen och kanske hoppas lite fast jag egentligen inte borde.
Love,
ME
